Och här sitter man för miljonte gången med kaffet i halsen. Tonalitet? Är inte det ett musikuttryck? Wikipedia instämmer och skriver att det är ”ett inordnande i en särskild tonart, med centralton och centralklang som huvudbegrepp, med hit hörande förhållanden mellan melodier och harmonier i till exemp kadenseringen". På en sida med musiktermer ges en ännu kortare definition, ordet betyder ”lagbundenhet i musiken”.
Det intressanta i kråksången (också en form av tonalitet, antar jag) är att den första träffen på Google dock kommer från ett konsultföretag inom marknadskommunikation och försäljning som förklarar ordet så här:
Tonalitet är den språkliga delen av varumärkets personlighet. Den påverkas av ordval, form och stil – och är minst lika viktig som den visuella delen av varumärket.
Ordet har varit i svang i många år, det är bara jag (och ett par till) som missat att vi är utsatta för tonalitet när medier och varumärken vänder sig till oss.
Och det är klart att det är skit samma vad man kallar det man levererar (ett annat begrepp jag länge satte samman med att skicka verkliga varor) till kunder, som väl för övrigt alla kallas i dag: skolelever, patienter, läsare, tittare och fan samt hans moster och mormor. Om kund skriver Wikipedia: En aktiv kund är en fysisk eller juridisk person som köper eller hyr en vara eller en tjänst från ett företag eller en person.
Det är löjligt att ens sätta ner detta på pränt, vi har redan länge varit kunder och därmed utsatta för försäljningsknep, men varför känns det ändå upprörande? Folk pratar med fasa i rösten om Kinas uppfostringsprogram, men deltar i ett eget och världsomspännande som kompositören Mammon står bakom.
