Ibland kan man göra väldigt mycket väsen för (av) ingenting

Cole Porter i går, Zarah Leander i dag. I Sång om syrsor sjunger hon: ”…och syrsor sjöng sin serenad, jag minns att jag var glad, men det är också nästan allt jag minns.”

Jahapp, detsamma gäller hur vi skrev ”tretton/de/dagsafton, trettondagen, trettondag jul” m m på den korrekturavdelning som en gång var min arbetsplats. Vad och hur vi skulle välja bland dessa och i vilka sammanhang, säg det! Att det fanns varianter är nästan allt jag minns.

Och så förstås att allt var bättre förr. Trettondagen gör en slö, jag griper efter Shakespeare för att påminna om hur tiderna upprepar sig även om orden är annorlunda. Så hade exempelvis ordet ”fjollig” en annan betydelse (”fjantig”) än i C A Hagbergs översättning (1849) av denna vers ur Trettondagsafton (Twelfth Night):

Musik, musik! – God morgon, mina vänner;
Nå väl, Cesario, det lilla stycket,
Den gamla visan som du sjöng i går!
Den lindrade min smärta, tyckte jag,
Långt mer än sökta ord och granna driller
Ifrån vår fjolliga och yra tid.
Se så, en enda vers!