Det brinner mer än någonsin tidigare - i modern tid, alltså

Först som sist, rubriken har inget att göra med de verkliga bränder som plågat delar av jorden länge nu. Denna blogg har som bekant ytterst lite att göra med stora och allvarliga skeenden, den rör sig endast i det område som heter språket. Nu är det visserligen inte möjligt att ägna sig åt andra språk på något allvarligt vis, men det verkar som om tendenser i svenskan även finns i andra språk. Då var inledningen avklarad, så låt det vanliga klagandet ta vid. Det ger i sin tur upphov till självkritik, men låt oss klara av lamentationerna först!

För miljonte gången läser jag om hur en person ”brinner” för något. Ja, eldsjälar har alltid funnits, men nu är de uppenbarligen betydligt fler. Och om minnet inte sviker så var de som brann förr mer brinnande än dem som brinner i dag. Det har ju blivit så himla vanligt!

En liten självkorrigering: Det går givetvis inte att bedöma hur allvarligt folk ”brinner”, det är bara det att när det går inflation i sysslan känns uttrycket förbaskat urblaskat.
 

Säger någon ens längre att de har ”ett stort intresse” eller ”intresserar sig” för saker? Vilket är bra nog.

Mer självkritik: Genom att upprepa sig om upprepandet bidrar undertecknad till all övrig tårta-på-tårta-mentalitet.

Men vad göra man när man såväl initialt som primärt alltid brunnit för modersmålet? Ja, nästan de facto från dag ett. Typ.


(För dem som mot förmodan hamnat i bloggen för första gången: Gissa vilka floskler som använts i de två sista meningarna!)