Det är svårt att låta bli att säga det, igen och igen och igen: Det heter ”program”, inte ”pogram”. Det heter ”intervju” och inte ”interjuv”. Och här gives ingen brasklapp, vilken annars skulle kunna vara att den som säger så är ett litet barn, icke-svensktalande eller har talproblem av andra skäl. Nej, de fall det gäller är människor som arbetar som journalister.
Med dårens envishet upprepar jag även frågan: Säger de också ”benpotes” och ”potestera”?
Minst lika skumt är det med ”interjuv” om man nu betänker att mycket som går fel i svenskan vanligen har med engelsk påverkan att göra. Men även ”interview” har ju de kritiska ljuden på samma ställe: r+v+j. Det skulle vara intressant att höra om alla de mediemänniskor (och andra med samma problem) som inte kan säga ”intervju” inte heller kan uttala ord som ”svarvjobb” och ”torvjord”.
Rimligen borde de orden också vara jobbiga att uttala då en av tidens förklaringar till svårigheterna är att vissa ord känns obekväma. Dit hör de numera vanliga ”ijängkligen” och ”ordengklitt”. Jag har hört flera personer förklara detta uttal med att det är ansträngande att säga ”egentligen” och ”ordentligt” som man gjort fram till nyligen. Och då kostar ändå de flesta på sig att säga ”ordentlitt”.
