Ett episkt och legendariskt gnäll tänkt att beröra och gripa tag

Ofta har på denna plats ordet "berör" berörts. Det hör, enligt undertecknad, till den hemska skara slentrianord som kom i ropet samtidigt som tidningarnas kulturbevakning började kajka (1990-talets början).

I recensioner kastades de regelmässigt ut över texter och det fanns inte mycket av konstnärlig verksamhet som inte berörde, grep tag och stack ut. Bruket kvarstår och överanvändandet av dessa ord har gjort det lätt att vända sig bort från större delen av den nyss nämnda kulturella verksamheterna.

Och de här pliktorden – vet inte varför de får mig att tänka på Brödinstitutets ät-bröd-uppmaning – växer i antal. Man får till dem lägga episk, magisk och legendarisk.

En innehållsmässig torftighet brer ut sig som ett lätthanterligt kalorisnålt smör över tillvaron. Om man kastar en blick på tidningssidor erfar man en ödslig känsla av att hela tillvaron förbytts i något annat: en fördummad och oreflekterad verklighet.

Det är förstås ingen annan det är fel på än en annan: när tiderna ändras inser man att de måste läsas på sätt som är helt obekanta. Nu lät jag själv som en sån dålig text: "tider som läses...", o man tackar - sökt så det förslår. Var kommer f ö denna utmejslade weltschmerz från, undrar kanske läsaren. Jo, det hände när en mening som citerats ur en tidningsintervju också användes som rubrik med färgade jättebokststäver:

ENSAMHET ÄR EN SUBJEKTIV KÄNSLA, KÄNNER MAN SIG ENSAM SÅ ÄR MAN ENSAM

Hur kan banaliteter de flesta formulerat för sig själva innan de kan tala lyftas till jättemått?