I ett radioprogram om könstillhörighet svarade en person nekande på frågor om ”hur den definierade sig”, som det ofta heter. Inte man, inte kvinna, inte ”ett tredje” utan: ”Jag är bara mej, typ, och jag är den jag är”.
Frasen är överanvänd, det är tröttsamt med en hel värld som ”definierar sig som” något. Man får verkligen hoppas att vi alla är ”den vi är” även om mycket i samhället går ut på förställning.
Och det här definierandet-sig-som går inte alltid bra för samtliga. En närstående äldre kvinna har för vana att säga saker i stil med: ”Som äldre kärring tycker jag…” Uttalandet gör folk (i alla åldrar, av alla kön) nervösa och de utropar: ”Neeej, du är väl inte gammal!!!!” eller: ”Inte får du väl kalla dig själv för kärring!!!”
Det är intressant. För det första tycks ”gammal” vara ett fult ord. Kvinnan i fråga är fyllda 70. Det finns äldre människor än så, men att kalla henne gammal är inte att ljuga, särskilt om man ibland talar om ”unga”. Dessutom står tydligen denna kvinna vid sidan av det moderna självidentifierandet. Hon har väl rätt att kalla sig kärring om hon nu vill det?
Nu drar sig sbråkmakaren till minnes att k-ordet varit nämnt i bloggen tidigare och förmodligen även etymologin. Det är ju så populärt bland språkvetare att ”förklara” ord man själv är skeptisk inför med påpekandet att ”det finns belagt i ordböcker 1598” så jag gör likadant: ”kärring kommer ursprungligen från ”kärling”, som för länge sen bara betydde ”kvinna, gammal kvinna” eller t o m ”klok gumma”. Ordet är en avledning av ”karl” – så är det ofta i språkvärlden: först en manlig beteckning och sen kallas kvinnor något liknande. Det är trist men sant, kvinnor har ju inte varit människor (och se på det ordet!) lika länge som män (både i skor och utan…).
Mycket roligt är dock hur SO beskriver ordet ”karl”. Håll i er: ”man särsk. med betoning på styrka, handlingskraft el. sexuell utstrålning”.
Tänk på det om ni aningslöst säger ”det stod en karl vid hållplatsen” eller något annat harmlöst.
