En av landets morgontidningar har äntligen fått fjutt på en diskussion om vår samtida svenska. Det livar givetvis upp en gammal sbråkmakare. Att återge skeenden med få ord har aldrig varit min starka sida, men här kommer ett försök: En äldre man (det måste sägas eftersom han hört mer i sin dag än de tvärsäkra normpladdrare han är ute efter), docent i svenska, beskriver språkläget i landet som kritiskt. Anledningen är att vi ”mästras av besserwissrar” som försöker få igenom diverse språkmanipulationer.
Det är kul att lyssna till det sammelsurium av protester som stiger ur folket – inte ur djupen, ty det språk artikelförfattaren riktar kritik mot är minst sagt ytligt: det ligger och kanar runt som skräddare (insekten, givetvis!) på vattnet.
De protesterande rösterna utgör större delen av en ”normkritisk” kör. Och normkritik, säger Wikipedia, "är ett sociologiskt begrepp för olika metoder för att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället”.
Som ung hade jag gillat definitionen. Antagligen för att jag ännu trodde att man kan gå tillväga på det sättet med framtiden, alltså bl a förändra den genom att byta ut misshagliga ord.
Som betydligt äldre känns det inte ens längre tungt att säga DET GÅR INTE. För att citera en 50-talsschlager: ”det som sker det sker”. Fast, äsch, fel! Klart att människan kan förändra sådant hon inte vill ha. Men det går till på helt andra sätt än ordbyten och att näpsa dem som inte använder ”rätt” ord.
Visserligen är undertecknad mån om vårt gemensamma språk, men inte på DET sättet. Man är antagligen något av en normbrytare.
