Temat om karlar med handlings- och dragningskraft fortsätter

Mest känd för handlingskraft eller utstrålning?

Har svårt att släppa karlen från i går, han som stod vid en hållplats med sin sexuella utstrålning. På Svenska Akademiens hemsida presenteras SO så här: ”Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) från 2009 ger en in­gående beskrivning av ord­förrådet i modern svenska.” Det är i just denna bok karlen från gårdagen är en man "med betoning på styrka, handlings­kraft el. sexuell ut­strålning”.

Man vill protestera lite. Om vi bortser från Lill Lindfors halvsekelgamla sång om (oh) en sån ”karl” är det svårt att påminna sig den här typen av konnotationer i modern tid. Däremot är det vanligt att karlen förstärks, om uttrycket tillåts, av tillägg, t ex: ”en riktig karl, en kraftkarl” eller ”tusan till dito”. Om någon säger som Lill L, ”oh, vilken karl” och samtidigt himlar med ögonen, så finns en gnutta sanning i SO:s definition.

Men vi stöter även på det motsatta. Om en arg kvinna (eller man med karlpreferenser) säger ”ja, se karlar” eller ”typiskt karlar” utan att förtjust himla med ögonen el dyl, då upphävs den dåd- och dragningskraft som SO beskriver.

Men ordböcker sätts samman av människor. Vi har olika förkärlek för karlar, käringar och ja, i stort sett allt som går att benämna. Det är långt från lätt för oss att enas om ett så begripligt och entydigt språk som möjligt.