Hm. Utlovade språkundergångsstämning i går. Men så kan man hamna i ett tillstånd mellan vrede och acceptans och allt blir jättesvårt. Som vanligt vore det bra att ha någon att skylla på. Och så finns ingen – eller inget annat – än ”tidsandan”.
Det är frustrerande. För att inte säga traumatiserande. Och kränkande.
För de nya människorna kan ju inte rå för vad de inte kan (och jajaja, de kan en massa annat än skriva och stava). Så har det alltid varit. Personligen hörde jag till dem som gick i ”nya gymnasiet”, som det kallades på 60- och 70-talen. Vi häcklades av de kamrater som ett år tidigare gått ut det ”gamla” för att vi inte tvingats genom ekluten, de muntliga tentor som var tvungna att godkännas för att man skulle klara STUDENTEN.
Sen dess har det flutit en mängd vatten under utbildningsbroarna. Denna blogg är en fristad, en plats att lufta sin frustration, PTS och PMS på.
Så här kommer det:
Om man nu hör till dem som inte tagit RIKTIGA studenten.
Och om man nu ändå anser sig ha haft, och har, kläm på mycket av det svenska språket.
Vem är man när man ser hur det i ordkunskapstest (högskoleprov eller s k ordkviss i tidningar) frågas efter synonymer eller betydelse av följande ord: Bussig, ögonaböj, stursk, välvilja?
Man måste vara jättegammal.
