Eftersom många människor är fåfänga vill de inte ta risken att detta ska hända dem. Ibland föreställer jag mig att det är anledningen till att så många rycker på axlarna och är likgiltiga inför vad som faktiskt borde stavas invasiva språkhorrörer.
Om man nu ska bli lite självutlämnande så där som folk gillar att vara på nätet, vill jag påpeka att det inte är särskilt många områden där undertecknad är ordningsam och noga. Och nu till ett lappkast. Fast kanske inte.
Författaren och journalisten Henrik Nilsson skriver (i en tidskrift) om hur svenskarna ser på sig själva och sitt land. Han berättar om hur han på en utlandsresa kom till insikt om den pedagogiska nit som präglar vårt land. Utan högtalarmeddelanden i tågen, när man inte ser informationsskyltar om insekter och fåglar i naturområden och när mjölkpaket bara har en saklig innehållsförteckning och man själv får tolka konstverken på museiväggar ”går det med full kraft upp för en hur omgivna av skyltar och tips, råd och förslag vi i Sverige egentligen lever”. Författaren anser att staten och det privata näringslivet tävlar i att ”underlätta för oss”.
Komiskt att ramla över en text om hur svenskar ofta sitter i korseldar av råd/tips och pekning/styrning samt (ibland lite väl hurtig) information. Varför komiskt? Jo, för att det enda (?) område där medborgarna saknar ledning och stöd gäller språket, deras viktigaste kommunikationsmedel. ”Det är inte så noga, du kan säga vad du vill, bara man förstår” ljuder det ofta från språkvårdarhåll.
Och den tanken ger bara bättre och bättre resultat, inte sant?
PS Lite hjälp får man av SAOL. Jag kollar ”lappkast” (man vet ju aldrig) som ligger nära uppslagsordet ”lapp”. Där kommer en fingervisning till läsaren: ”använd hellre ordet same”
