Många svenskar ändrar språkbruk efterhand när det gäller ord som vissa grupper finner stötande, men det går inte att hänga med i alla svängar. Med uppgift att fostra medborgarna dyker då ”språkaktivisterna” (beteckningen används av LM) upp, medan undertecknad hellre väljer att kalla dem ”språkpoliser” (som hon själv blir benämnd, lattjo nog).
Det här käbblet är de flesta medvetna om, men graverande är den hållning språkvetare i allmänhet väljer att inta när ordförändringspiskorna viner. Från Språkrådet finns sällan hjälp att få, rådet är, som LM skriver, ”till självutplåning diskret”.
I en av alla artiklar i ämnet som ligger under DN Debatt, skriver Anders Svensson (chefredaktör på Språktidningen) på övligt vis att vi förstockade dumskallar (nej, så formulerar han sig inte, förstås) måste begripa att språket är föränderligt. Begreppet ”föränderlig” är så välanvänt från ”språkhåll” att det är utnött. A S försöker sig på en jämförelse:
”Det går inte att hävda att Bonn fortfarande är huvudstad i Tyskland bara för att det kanske var rätt svar när vi gick i skolan. Ändå använder förvånansvärt många samma oföränderlighetsargument när det gäller laddade ord.”
Invändningen tycks halta. Här är ju s a s namnet bärare av innehållet ”huvudstad”. Att denna förlagts till Berlin och inte är kvar i Bonn kan inte jämföras med att man idag använder ”funktionsvarierad” för ”handikappad”, där grundfenomenet är helt oförändrat.
Och ska man vara petig så är en inte så liten detalj i sakfrågan kring ”huvudstaden i Tyskland” följande: Enligt den gamla förbundsrepublikens grundlag blev Bonn 1949 säte för regeringen, men enligt nämnda grundlag ”förblev” Berlin huvudstad.
Så exemplet var dubbeldåligt, kan man säga.
