Det händer att man måste banna sig själv. Självkritik är en underskattad konst. För fy 17 så mycket dumt man kan få till. Mitt i ett samtal kan man plötsligt höra sig själv säga sådant som: "Det här är fantastiskt. I just can’t believe it." Eller man säger det numera gängse herregudet: "Oh my god!"
Och tänk så vanligt det är att folk i allmänhet slutat med svenska svärord och i stället använder ”bloody” och ”fucking”!
Som vanligt är det enklare att se bjälken i medmänniskans öga än grandet i det egna. Jag försöker med självuppfostran så långt möjligt: "Sluta strö in engelska här och där för tusan!"
När andra talar på det viset hööör man ju hur korkat det låter. En kvinna sa i en intervju: ”Ja, nu är jag ju obviously 58 och obviously en person som…” och vad det nu var hon uppenbarligen gjorde eller sa eller tänkte eller var.
Värst av allt: man känner igen det.
Och så forskaren som talade om klimatförändringar i vattencykeln. ”Vi är mer beroende av grundvatten än förr” sa hon och berättade vidare att ”vi tömmer akviferer på ett sätt som är irreversible”. Det sista uttalat på vad som lät som mycket god engelska. Programledaren skötte sitt jobb berömvärt, hon såg till att ordet akvifer (en geologisk bildning som lagrar grundvatten) blev förklarat samt översatte "irreversible" så att sammanhanget med att tömningen av dessa akviferer blev något "oåterkalleligt".
Det hela är märkligt och ingen tycks bry sig om det egentligen. Vanligen gör reportrar/programledare så när någon har citerats på ett annat språk.
Här var det en svensktalande som nästan simultantolkades. Herregud.
