Gårdagens katalan (inlägget, alltså, det är inte brödet som är "fornat"*, som morfar sa) visade sig vara två: dels en limpa i Norrköping, men också ett litet bakverk. Ja, och så – kanske först och främst – en människa från Katalonien. Kakan är en mazarin men med hallonsylt under glasyren. Den är alltså rosa. Mazarinen, däremot, är vit och heter som den gör efter en 1600-talskardinal.
Katalanen blandade jag som barn ihop med ”kalspaderbrödet”, som man ville tro att det hette. Men si karlsbaderbullar och dito längder var inte mat- utan kaffebröd samt uppkallade efter det tyska namnet på den tjeckiska kurorten Karlovy Vary – Karlsbad. Vattnet där var gult och gav brödet den färg som man sen försökt efterapa med hjälp av extra äggula, såvitt man kan läsa sig till.
Alla dessa bröd och bakverk är inte lätta att ha koll på. Ser man en pariserbulle på ett tyskt kondis och vill köpa den så undrar expediten om man menar en ”berliner”. Det verkar vara så här: i pariserbullen är det vaniljkräm – och kanske den bara heter så i Sverige - i berlinern vanligen röd sylt. Dessutom är berliner-bullen känd för nåt John F Kennedy sa 1963 och som egentligen inte var så roligt som folk tycks tro.
En annan bakverkshistoria är den om budapestrullen som förmodligen inte har nåt alls med Budapest att göra. Den lär ha skapats av en konditor i Vetlanda. Möjligen har den några likheter med esterházytårtan, uppkallad efter en ungersk 1800-talsprins, men denna tårta ser även lite ut som den berömda radiokakakan från 1900-talets mitt.
Och så finns förstås parisare och hamburgare men här sätts punkt innan bloggen drar in i det mat- och bakträsk som redan är stort nog!
* Han avsåg helt enkelt gårdagens bröd, d v s gammalt sådant. Man kanske törs våga sig på att gissa att det är samma ord som i forntid och fornlämningar o dyl.
