Recensenter skrev allt oftare och framgent beskriva böcker, konserter eller konstupplevelser som ”tar, hugger” eller ”griper tag”. De ”berör” och ”biter sig fast” (fästing, tänker jag), de ”skaver, bränner till” och ”bränns”.
Rena slagsmålshistorier eller bränder av en kulturupplevelse! Det är klart att man inte kan – ijängkligen (som delar av kulturarbetarkåren säger) – anklaga folk för vad de uppenbarligen känner. Eller tror sig beskriva med ovanliga ord.
Men det går ju ändå att ställa frågan om inte de här och liknande uttryck gör en anmälan eller recension mindre intressant. Jag hänvisar till Merete Mazzarella som (mitt inlägg 8 sept) befarar att ett alltför klichéartat språk tunnar ut innehållet.
Häromdan läste jag dock i en musikrecension: ”det bränns inte” och insåg att den formuleringen ännu inte får mig att vilja gäspa. ”Det bränns” kan ju vara något som bränner huden, men genom en gammal lek, ”gömma nyckel”, får ”det bränns” en ytterligare dimension.
Men exakt likadant tänker knappast alla – så se hur individuell varje upplevelse av några enstaka ord är! Det kan vara bra att veta.
 |
| Griper tag och bränns |
