På radion sa en professor, antagligen i botanik, följande (det handlade om ett experiment med växter): ”Vi huserar många plantor här och vi har växt dem själva”.
Det betyder ”vi hyser många växter (eller plantor, men jag tror att han menade växter) här och vi har själva odlat dem”.
”Hyser” och ”huserar” har börjat användas synonymt (ack!). I ”vi har växt dem själva” är ordföljdsfelet förståeligt i talat språk. Men ”att växa något” – tja, där har en gräns passerats! Om han haft ett annat modersmål (särskilt engelska) är felet rimligt. Men han var svensk, och han var professor.
Med intresse och förvåning läser jag ibland texter om/av språkvetare som anser att det engelska inflytandet inte utgör ett hot mot svenskan. Språkets struktur sägs stå pall för trycket.
Hm och nja. Det är nåt mer som händer i sammanhanget. Språket är bärare av mer än sin struktur. Harry Martinson är lite inne på det i Aniara och skriver: ”min dejd är gander och min fejd är rondel/och vept i taris, gland i deld och yondel”.
Strukturen är svensk, men tolkningen blir ändå lite problematisk och/eller mycket individuell.
