Och eftersom dom-diskussioner alltid kommer ”uppifrån”, från proffsen, faller inte idén om att man gör det för pöbelns skull, då? Många barn (och vuxna) har i alla tider brottats med språk, matematik, gymnastik, uppförande – vad som helst. Men språket är vad vi alla har gemensamt. På det borde man lägga krut, varför inte i form av allvarlig språkundervisning och -vård?
F ö ser jag ”dom”-snacket som en avledningsmanöver: språkvetarna tycks vara de enda som inte lägger märke till hur gammelmedier m fl är pepprade med allsköns språkliga misstag, missuppfattade ord och uttryck, stavfel och fan vet allt. Talar man vitt och brett om demokrati, risk för fejk njos, etc, är "dom"-problemet inte det största att dröja vid och reta folk med.
Att en chefredaktör för en språktidning (OMG) som propsar på att tas på allvar även deklarerar sin läckert revolutionära hållning: att genomgående skriva ”dom”, ja, det gör att bilden av den gamle fan som blir religiös fått en konkurrent. Det finns jättelätta sätt att lära ut skillnaden på "de" och "dem", t o m utan att dra in ett enda grammatiskt uttryck.
Kan man inte be folk jämföra med engelskans ”they” och ”them” när de ändå talar halv engelska? Mönstret kan ju inte bli mer likt? Det finns fler enkla knep för att lärs sig använda ”de” och ”dem” rätt. Efter det kan man få en tredje lärdom förklarad för sig: ”dom” används i talspråk och när man skriver, som det heter, ”vardaglig” svenska. Språkvetare borde snarare påpeka att det är viktigt att känna till stilnivåer än att paja dem.
Jag är inte klar än.
