Den snabbfotade SO påstår att ordet är belagt sedan 1968: i min närhet har det aldrig funnits förrän nu. Må så vara, men inte heller har något alls om ”kannibaler” hamnat i mitt blick- eller hörfång (detta senare ord finns inte). Plötsligt är de där, fast i olika grad av bildlighet (det ordet stryker stavningsprogrammet under, men i SAOB finns det).
I en bokrecension skrevs om en novellsamling i vilken bl a en mor dödade och åt upp sitt barn. Själva ordet kannibal stod inte utskrivet – men ändå. Temat är kanske inte så ovanligt som man tror, en av de första i genren var titanen Kronos i grekisk mytologi (i den romerska motsvaras han av Saturnus). Kronos hade, skriver Wikipedia, "för vana att äta upp sina barn när de hade fötts, eftersom ett orakel förutspått att en av dem skulle ta makten från honom". Han var även skördegud. Och själv vill man säga herregud, nog känns det jobbet malplacerat.
En mer överförd betydelse av begreppet ”kannibal” stod att läsa i DN häromdagen, en hemsk artikel. Dessvärre mer sann än gudaberättelserna. Författaren Alf Hornborg, professor i humanekologi, skriver att vi inte ser vår västerländska livsstil som förhandlingsbar trots att den ”betalas av andra människors resurser och människoliv”.
Detta är inget nytt, men Hornborg skriver med utgångspunkt i en film från 1973, ”Soylent Green”, baserad på en ”framtidsroman” från 1966, att modern konsumtion är
en djupt problematisk form av parasitism – eller till och med kannibalism. Den innebär inte bara ett hetsätande av jordens resurser utan även av andra människors livsenergi.
I den långa texten utvecklas resonemanget på ett plågsamt sätt. Men vi vet ju allt redan.
I den långa texten utvecklas resonemanget på ett plågsamt sätt. Men vi vet ju allt redan.
