I den hyfsade, korrigerade, versionen på regeringens hemsida stod nästan samma formulering men: ”visar brister i sin vandel”. Det är säkert samma person* som korrekturläste talet efteråt och då stoppade in ett att (Sbråk i förrgår) i en klassisk-retorisk trefaltsupprepning av framtida skeenden: ”För det här kommer bli svårt. Det kommer ta tid. Men det kommer gå”.
Vandeln, var det. Ordet är i sig neutralt och betyder ”uppförande, levnadssätt” (SAOL), men har nog oftast använts om dem som inte beter sig som samhället förväntar sig. Därför omhuldas det nu av vissa grupper. Att ”föra en hederlig vandel” (Svenskt språkbruk, 2003) betyder ungefär ”bete sig som folk” även om inte alla medborgare kan enas om vad detta innebär.
En ny tendens är att hämta tillbaka ålderdomliga ord. Dels för att de kan ha en tydlig innebörd, dels kanske de anses ge mera kraft åt nyss antydda gruppers uttalanden. För generationer som inte känt till de gamla orden går det även att snobba med dem. Inom egna gruppen.
En annan – inte i första hand politisk – devot skara som hakar på dylikt är de språkproffs som – om man klagar på ett språkbruk – visar på belägg från 1541 och framåt. Just i dag är det skit samma: det här plötsliga och stora intresset för ett ords innebörd gör mig mycket glad. Inte så att det "gör min dag", jag talar inte så bra översatt engelska, men GLAD.
*Kanske skulle hon/han träda fram och axla en politikerroll och prata som folk?
