Ens liv som underhund är vissa dagar enkelt, andra dagar icke

Det hampade sig så att jag talade med två lärare – var och en för sig – med bara några dagars mellanrum. Undertecknad drog väl nån litania om språket och lärarna var snabbt med på de lamenterande noterna. Den äldre av dem var mycket nedslagen: ”Jag har jobbat i över fyrtio år och sett (och hört, förstås) språket bli sämre och sämre. Ibland känns det dumt att jag arbetat med det här och haft ambitioner”.

Det kändes fint att kunna trösta henne med att man känner sig lika värdelös i efterhand när man jobbat som korrekturläsare. Att läsa korrektur är som att vara städare: omgivningen ser bara den skit som blir kvar, men inte den som tas bort. Nu anses det inte alls behövas. Men många av oss var nöjda med jobbet trots att statusen var låg på en så hierarkisk plats som en redaktion kan vara. Att vara underdog (underhund?) är en position som passar många.

Den andra läraren som jobbar på universitet med att utbilda lärare, meddelade att man gett upp beträffande pronomenet ”sin, sitt, sina”. Lärarstudenterna klarar inte av ordet utan säger ”han tog hans rock och gick”, fast de inte menar någon annans rock.

Själv har jag noterat att förfärande många (inte bara yngre) har svårt med reflexiva pronomina som ”mig” och ”dig” och kan haspla ur sig meningar som ”jag slog sig”.

Nä, går ut och ser om det finns någon kantarell bort i enebacken, det här blir man mental av.