Ja, puffningen igår tvingade mig av spåret (lägg märke till att jag inte skrev knuffade mig av spåret – det är en konst att döda sina älsklingar*), men nu tuffar vi på igen.
Det går inte att sitta här och bedriva efterforskningar som går ut över det liv i övrigt man också har att leva, men det är svårt att inte undra över vem som ”bestämt” att ”nudging” på svenska skulle heta ”puffning”. Själv tycker jag att ”knuffa” hade funkat.
Det dräller ju ändå av homonymer och homografer: val, tunna, matta, mockar, putt – de stavas likadant och har ibland samma exakta uttal men betyder olika saker. Knuff och puff beskrivs ofta som synonymer. Min åldriga språkkänsla säger att knuffa möjligen är någon mer hårdhänt än puffa, men där råder nog delade meningar. Men eftersom uttrycket ”knuffa i rätt riktning" finns verkar ändå knuffa vara det ord som, i någon form, skulle ha varit det rätta för ”nudge”.
 |
| Bild av putt, Sydney Rae, Wikipedia |
Puffa i betydelsen knuffa har jag inte använt, snarare då putta: ”kan du putta till honom så han vaknar?” Det enda puffa jag hört i modern tid är när informanten K säger sig måsta gå ut och puffa lite på en cigarill.
Om tillräckligt många hade ”putta” i sitt ordförråd kanske även det vore bra att använda i en slogan för beteendeekonomin: ”puttning – något som föser folk i rätt riktning för att spara på sig själva, sina pengar eller allas miljö.”Att det finns fler ”putta” är ingen ursäkt eftersom det också finns många ”puffa”.
*För den som inte hört uttrycket: det betyder att skippa en formulering som skulle sitta som en smäck men samtidigt bli sökt eller övertydlig
