Dagens fråga: Sam den svarta svanen i går eller simmade den?

 

Är man inte bortom den nya svenskan så sitter man mittemellan, tamejtusan. Att allt undergår förenkling (utom den teknik medborgarna måste behärska) är inget att sticka under stol med. Många som kommunicerar med pöbeln går i bräschen för det. Dit hör TT som, i en artikel häromdagen, skrev att någon ”påstådde” något. Jag tänker inte rya om att det är barnspråk, för det har pågått länge och är en av de förenklingar jag sitter och sväljer vareviga dag.

Barnen gör rätt när de gör fel eftersom de lärt sig en regel. Om verben berättar vad någon gjorde i går slutar de ofta på -de eller -te: spelade, skvätte. Ett litet barn som lär sig verbet ”ge” hittar det rimliga ”gedde”. Barnspråk ska inte harvas vidare om här, det går att läsa ihjäl sig på sånt i analoga eller digitala källor. Men det är faktum: starka verben jävlas och byter vokal och har sig. Skryta-skröt-skrutit, sitta-satt-suttit.

Supinum ryker först. Ja, se på ryka, t ex! Inte har man hört ”rukit” de senaste fyra-fem decennierna – om ens nånsin – men stenen är i rullning beträffande många verb. Från det egna mittemellanläget kan jag prestera imperfektverbformer (preteritum) som ”sam” för ”simmade”. I talspråk säger man ofta ”jag simma’ i går”, och kortar ordet på så vis.

Jag kommer inte på fler egna, åldriga ordval, men vet i alla fall att man snart platsar  i vilket historiskt museum som helst. Man kan se det som en karriärväg.