På DIS – det utläses ”Föreningen för datorhjälp i släktforskningen” – släktforskarsida beskrivs ett intressant problem med alla varianter av stavning på namn som förekommit under tidernas lopp. Ens förfäder långt bakåt i tiden kunde vanligen inte själva skriva sina namn, så dessa är alltså inte medvetet valda. Stavningen hade inte så stor betydelse (något vi tycks vara på väg mot igen…) och kunde på den tiden se ut på alla möjliga sätt i kyrkböcker och handlingar av olika slag. Eva Dahlberg skriver på hemsidan en text om detta:
Därför är vi många som väljer en enhetlig, normerad stavning av personnamnen i våra databaser, t.ex. för personer födda före 1850. Många av oss väljer då t.ex. att alltid skriva Erik med ’k’, Kristina med ’k’, Henrik (inte Henric eller Hindrik) och så vidare. Själv använder jag Släktforskarförbundets namnlista som standard att utgå ifrån.
Från vår tid och framåt blir det kanske inte så knepigt eftersom alla Blätterteg och Appelstrodel kommer att hanteras digitalt från början.
Många med son-namn tycks f ö föredra att skriva med ett s, men ursprungligen var två vanligare eftersom det handlade om Karls son och Bengts son, s-et är en genitiv. Detsamma gäller dem som väljer -dotter: Karlsdotter och Bengtsdotter. Även då faderns namn slutar på vokal verkar de flesta föredra s-et: Åkesdotter, Bosdotter och inte Åkedotter, Bodotter. I alla fall om jag tolkar tendensen rätt.
