Språkirritationen är som störst när man själv faller i fällor. Ska det t ex vara så jädrans svårt att låta bli att säga det ständiga ”jag tänker”, när tänker inte är det man gör?
Jag tänker att vi nog gör en kycklinggryta
Jag tänker att han är död
Jag tänker att jag haft tur
Hur många gånger ska detta behöva sägas: Engelskans ”think” betyder "tro, tycka, tänka". Det är en rikedom för svenskar att kunna säga ”jag tror att han är död”, vilket – håll med! – låter mer överensstämmande med sanningen i den meningen.
Naturligtvis är det så att ”think” påverkat oss för att det låter mest likt ”tänka”. Om det engelska verbet varit ”throe” hade vi sagt ”jag tror”. Hade det hetat ”thicke” hade vi sagt ”jag tycker”.
Heliga enfald! Madre mia! OMG!
Nu ska det handla om en kusin till ”jag tänker”. Det hampade sig så att sbråkmakaren häromdagen befann sig i ett sällskap där talmannen berättade om sitt ämbete och sin vardag.
Mitt uppe i skildringen inledde han en mening med ”jag känner att..” för att genast avbryta sig och småirriterat säga ”folk känner så mycket nu för tiden”.
Något senare skedde det igen. Han skulle beskriva en åtgärd han vidtagit – vilken minns jag inte. ”Jag kände att...”, började han, för att sedan ta om meningen: ”Jag bedömde att…”
Låt talmannen även vara en talisman, höll jag sånär på att skriva, men menar talesman för det svenska språket!
