fredag 12 april 2019

Nu var det Vilhelm Moberg som satte mig på spåret – igen!


De (löst eller fast) sammansatta verben fortsätter att hemsöka mig. Och där hade vi ett, ”hemsöka”, som inte får någon vidare innebörd om vi delar på det: man kan inte säga ”aktarej så att jag inte söker hem dej!”

Häromdagen nämndes ”uppfriska mitt minne” och undertecknads sedan länge avskydda ”efterfråga” som i ”han efterfrågade spansk ost i butikerna”. Efter att ha suttit och stirrat på (lyssnat till) just denna typ av efterfrågan (där, som substantiv, funkar det!) står det klart att vad undertecknad efterfrågar är ”efterlyser” (eller någon annan lämplig synonym).

Förslag: ”De efterlyser ’ett underlag, spansk ost, att kommunen lyssnar’ (fortsätt gärna in i evigheten med exempel)”.

Gamla kära "Svensk språklära" (mitt ex från 1967, tror att första tryckningen var 1938), tydlig och lättläst som få, beskriver hur det står till med de verb som har en s k lös sammansättning: ”upplöst sammansättning används i talspråk och ledigare stil”. Sen ges exemplet ”Medtag reservoarpenna till skrivningen” alternativt ”ta med reservoarpenna till skrivningen”.

De fast sammansatta verben kan man inte, som beteckningen antyder, dela på. "Befalla, fullborda, upptäcka", hör till dem. Det är vad man skämtar om när man säger ”ursäkta att jag bryter av dig”. Åter till språkläran: ”ofta har den fasta förbindelsen bildlig betydelse. Ofta växlar betydelsen* utan att någon regel kan ges: ’det går an’ respektive ’det angår dig inte’.”

Det är alltså vad som hänt med ”uppfriska, efterfråga, hopbinda, kringkasta” och kanske några tusen till: de låter stolpiga och stela. Det är därför jag kallat dem byråkratspråk. Eller kanslisvenska, som vi sa på den tid jag lärde mig språket. Och därifrån utgår hela bloggen, det språk sbråkmakaren lärde sig är normen, om det nu är någon som inte fattat upp.

Vilhelm Moberg då? undrar läsaren. Jo, i romanen ”Din stund på jorden” finns meningen: ”Järnvägen skulle nog nedläggas”. Boken utkom 1963. Då användes ett språk som ibland och i dag kan kännas stelt. De flesta av oss skulle säga: ”Järnvägen skulle nog läggas ned”.

Moberg fick mig att undra om det formella och stelare språket är på väg tillbaka som en kompensation för att det (vårt samtidsspråk) sällan äger någon substans att tala om?


* som i "bryta av", istället för "avbryta"!