Ämnet för ett radioprogram (se gårdagsinlägget) var om den svenska skolan inte borde lära ut amerikansk engelska istället för brittisk. Visserligen är undertecknad språkrabiat, men detta, om något, är väl vad man brukar kalla en icke-fråga?
Sedan decennier är vi marinerade i amerikansk s k nöjeskultur och lika länge har svenska barn och ungdomar (med ett fåtal undantag) lagt sig till med amerikanskt uttal och dito ord i de fall dessa skiljer sig från brittiska.
Man bör egentligen aldrig klassa ett språk som fult, det är ett kommunikationssystem och inte något att skönhetsbedöma, men vi är några stycken som tycker att den brittiska varianten låter mycket vackrare. De med annan smak brukar anse brittisk engelska snobbig och tillgjord.
Det mest störande med amerikansk engelska är att den genom sin oproportionerliga massa lägger sig som ett språktäcke över – i det här fallet – svenska.
Men skillnaden mellan de två ”dialekterna” är väl egentligen inte mycket större än den mellan västerbottniska och skånska. Eller gotländska och värmländska.
Om man för ”dance” väljer ”dääns” eller ”daans” känns som en baggis mot att den svenska skolan inte lär barn som går i den svenska. Dagligen får man dåndimpen av inhemska journalister (och andra) som säger ”interjuv, pogram, ijengkligen”.
