lördag 16 juli 2022

Om ens drömmar blir verklighet – går det då att ”leva” (I) dem?

Det finns gott om floskler. En av de något modernare är ”hon lever sin dröm”. Första gången man ser/hör formuleringen är det lätt att fyllas av glädje: Så vackert det låter! Efter den hundrafyrtionionde levda drömmen känns den inte längre exklusiv, vad den än består av. Dessutom är drömmar luftiga väsen och svåra att leva (i), det ligger s a s i själva begreppet.

Häromdagen läste jag i en kulturartikel (SvD, 4/8, 2015) om Englands politisk-religiösa tid där bl a Shakespeare verkade. I texten citeras en litteraturvetare, S Greenblatt:

/.../ reformationen med sitt kaos och sin kroniska instabilitet, där ideologiska värden ideligen nollställdes, hade något enastående att erbjuda författare – nämligen resterna av en sammanstörtad världsordning, fragmenten av ett rikt och komplext världsbygge. Ur dessa ruiner kunde dramatikern och diktaren bygga sin egen värld, sitt bålverk mot den hotande verklighetsförlusten. Inte för inte var insubstantiality, overklighet, ett ledord för Shakespeare: ”Vi är det stoff som drömmar vävas av”.

Apropå ”stoff” hade artikeln skrivits av Kristoffer Leandoer.

Slutligen en dröm till och med felaktig preposition efter sig. Ett av SVT:s nyhetsinslag handlade om ”gåfotboll”, utövat av stela och ovana pensionärer. Dessa hade i alla fall gott hopp om att träna upp sig och inslaget rubricerades ”Drömmen på den blågula tröjan”.

Drömmen PÅ?