Enkla ord som betonas fel – det blir inte bra i det långa loppet

När ord och uttryck mister sin forna betydelse märker man hur även uttalet mattas (eller är det tvärtom?) och det blir svårt att förstå vad som sägs. Det exempel jag ska ta kan lika gärna vara en vanlig felsägning av en person som läser upp något skrivet, men det hörs oftare än förr.

I detta fall var det en Sommarpratare (tror jag) som sa: ”det är en känsla som krokar i dig själv”. Nu är i och för sig de här uttrycken inget som ligger för undertecknad, de är för många och för floskliga: ”griper/krokar tag, greppar, berör”.

Det skulle lika gärna kunna gå att säga att känslan ”fäster” eller ”stannar (kvar)” men det har gått inflation i de gripkloliknande känsloförhöjarna.

Hade personen sagt ”krokar tag i” hade det förmodligen inte blivit fel, nu uttalades i-et obetonat, ”krokar” betonat. Jämför med uttalet av ”det är en känsla som stannar i dig själv”, där ”stannar” betonas, inte i-et. En modersmålstalande vet att uttrycken "kroka i, gripa tag, stiga på" är partikelverb med betoning på partikeln ( OK, alla kanske inte vet att de heter så). 

Läser man  ”Jag fyllde i går” och ”Jag fyllde i formuläret” högt för sig själv, så förstår man.

Vacklandet i betoning hörs då och då, men jag är inte kompetent att beskriva bättre, och med riktiga termer. Det beror på en osäkerhet inför skillnaden betoning–intonation. Men det finns andra som behärskar den saken. Till dem kommer vi en vacker dag.