Vart tog sportfånarna vägen och hur dök nördarna plötsligt upp?

Undertecknad var inte nördig som barn eller ung. Ordet fanns inte ens. En nörd, skriver SAOL, är en ”person som har ett stort special­intresse för något och som där­för kan verka något enkel­spårig”. Ordlistan uttrycker sig nu milt (haha, ”något enkelspårig”). I två tidigare upplagor, däremot, fanns även beskrivningen ”enkelspråkig och löjeväckande person, tönt”. I SAOL från 1986 fanns inte ”nörden” eller det nörden är, ”nördig”.

Amerikanska ordboken Merriam-Webster anger att det egna första belägget av ordet (nerd) är från 1951. Det tog ett tag på den tiden för nördar att komma till Sverige. Nu sker sånt på en pisskvart (förlåt mitt stundtals grova språk) eftersom internetrevolutionen medgett snabbare resor för såväl människor som ord,  begrepp och annat.

Ett antal personer i min omkrets (som någon sa felaktigt men roligt för en tid sen) anser mig alltför intresserad av språkgrejs. Medveten om att ”nörd” brukar innefatta ett livligt umgänge med datorer, anar jag att beteckningen på en själv vore något åt hållet ”tönt”.

Å andra sidan tycks ”tönt” på ett könsmässigt och orättvis sätt vara förbehållet män. Nå. Folk får välja vad de vill kalla folk med "specialintressen". Förr sa man ”sportfånar” om dem som var besatta av sitt intresse. Den beteckningen tycks ha förvunnit. Antagligen för att betydligt fler människor nuförtiden (tror jag) sitter fastvuxna vid sportprogram via drösvis av kanaler.

Nä, jag kör mitt rejs, som svensken säger, men så j-a spännande som hur högt folk hoppar, hur snabbt de springer, hur många bollar de sparkar in i mål, blir aldrig ens egna intressen för något som kan likna ett flertal.