Meningar som ”lyfta upp frågan på bordet” är inte fel, men de låter lattjo eftersom det enklare ”vi ska ta upp frågan” (eller bara ”ta upp blablabla…”) finns. Det blir många leenden, nu hörs även ”frågan är av bordet”. D v s problemet är löst eller färdigdiskuterat. Ifall nån undrar.
Betydligt värre är att de reflexiva pronomina sig och sin har börjat jazza och svaja. Sen länge har man förstått att ”sin” hör till de svåra grejerna – som de, dem, dom. Men nog måste många ha hört att det reflexiva, possessiva, pronomenet ”sin” används när subjektet i satsen är ägare till vad-det-nu-gäller: ”Eva har tagit sin väska”, t ex. Om ”Eva har tagit hennes väska” är det nån annan tjej hon bestulit.
I övrigt heter det "jag har tagit min väska, du – din, vi – vår, ni – er och, de har tagit sin (eller våra, era, sina, de har kanske en var). Jag vill inte låta krävande och säga att det här hör till baskunskaperna, men jag kan ju skriva det.
Ännu knäppare är det senaste: ”jag har lärt sig något nytt”. Och ”vi har lärt sig att umgås på nya sätt”. Exemplen har yttrats/skrivits av vuxna utan (vad det verkar) språkproblem och med svenska som modersmål. Att exemplen ens existerar! Vad är det som sker? Det bekymrar sig!
