.jpg)
När ordet kulturkonsumtion började användas alltmer i tillvaron var mina första reaktioner HAHA! och VAFFANKEN?
Att höra folk tala om att ”konsumera kultur” – då är det något som skär sig. I mina tankar, s a s. Inte för att jag är en särskilt finstämd person, men något – vad är det man säger på kultursidorna numera? Jo, något skorrar, skaver, klämmer – vad ni vill.
Som det verkar om man betraktar vissa mediers program finns en stor medelklass som liksom klär sig i kultur, i alla fall smyckar sig med den en smula: ”Jag har sett den här filmen, läst den här boken, lyssnat på den här konserten”. Är det ren och skär glädje över upplevelsen så må det vara hänt att man vill dela med sig av sina tankar om saken. Men det känns som om det ligger något annat i bakgrunden. Och liksom pockar. Detta andra gillar jag inte.
Erich Fromm (1900–1980), psykolog och filosof, har sagt i en av sina böcker (han har nog sagt det i fler) att det finns två modus (vet inte om han använder just det begreppet, men äsch) för människan. Det ena är att hon för sin existens identifierar (se där ett ord ur vår värld!) sig med HA (som i äga). Det andra är det enkla och det svåra, nämligen synsättet att VARA.
Poeten Werner Aspenström (1918–1997) uttrycker detta tjusigt i en dikt om ett stycke svenskt landskap. Den slutar: Jag skulle inte vilja äga dessa fält. Jag skulle vilja vara dessa fält.
