Lovar att kasta endast små stenar för när man klagar på andras språkbruk brukar man själv halka på orden. Så, då var brasklappen avklarad. Som avlatsbrev ungefär, man syndar, ber om ursäkt och syndar igen som i ett annat perpetuum mobile.
Här kommer alltså en sten farande. Den kastas icke på, som det heter, vanligt folk, de får prata och skriva hur de vill. Men den som vänder sig till allmänheten bör anstränga sig. Förknippas personens arbete med språklig kommunikation har ”mottagaren” vissa förväntningar.
En forskare stod för en intressant radiokrönika om taxonomi, ursprungligen en term (från grekiska orden för ”ordning” och ”regel”) inom biologisk vetenskap beträffande indelning, klassificering. Utgångspunkten för krönikan var att det inte går att ändra en sådan slags ordning och dess innebörder hur som helst bara för att det passar vissa mänskliga syften. Forskaren betonade vikten av ORDEN: ”Ord har betydelse, man bör inte slarva med dem”.
Där sitter en annan och gläds men hör plötsligt forskaren (född i Sverige), mitt i en annars viktig och intressant text, säga om något att ”det är lite häpet”. Då blev JAG häpen. För det måste heta ”förvånande, överraskande, häpnadsväckande” el dyl.
Vem som helst kan bli häpen – en människa, en räv, ett bi (vi kan tolka det så om vi vill) – men inget kan ”vara lite häpet”. Här skulle ett grammatikproffs kunna dra i gång ett batteri av termer för att beskriva faktum, men för dem av oss som vuxit upp med ett språk finns de rätta orden i oss. Vi måste inte veta varför vi säger som vi gör – om någon lärt oss, förstås.
