Undertecknad har haft anledning att tänka på ordet ”anpassning”. Ur ett minne det delvis växt mossa på, formas meningen ”anpassning är död”. Dessutom tillskriver samma minne det en speciell person: Bertrand Russell. Jag kan ha fel och jag kan ha rätt.
Emellertid tycks det aningens rebelliska utropet ha tjänat ut och bytt skepnad – till sin motsats: ”anpassning är liv”. Vad jag menar är att flertalet ser liv som en ökad konsumtion (av allt). Världens ändrade klimat kan bero på denna tidigare anpassning och längtan efter MER välfärd som länge har pekat i riktning DÖD.
Språkgalningar får i parti och minut veta av språk alltid ändras (den klyschan är nog värst av alla!). Jodå. Är bekant med just det, men så här fort har det inte kunnat gå förr. Det är vad jag svarat så många gånger att det också blivit en klyscha.
Under alla mina over-cover-undersökningar (jobbar inte under-cover, m a o) har det framgått att ett stort antal människor instämmer i mina onda aningar angående språket. Å andra sidan tycks påfallande många välja att inte se eller höra alla knasigheter.
Tiden som korrekturläsare lärde mig att läsare lätt ”korrigerar” texter i sitt huvud och inte lägger märke till felaktigheter. Man anpassar sig eftersom man själv känner till rätta stavningen – om det är en skriven text. Likaså "egenkorrigeras" sådant som sägs/läses upp. Anpassning.
Mer av den varan i morgon.
