Alltså känns det fånigt att då vara en reprismaskin och upprepa vad man skrivit tusen gånger (plus att be om ursäkt för detta tusen gånger). I dag är ursäkten att jag inte rår för det. För hur ska man kunna vänja sig vid meningar som denna (sagt i radion av nån ekonom, kanske, eller politiker, möjligen en journalist), och här kommer den ordagrant:
”Man har som man säger på engelska – sugar-coating – sockrat det här anbudet”. Varifrån kommer tvånget/viljan/idén att uttrycka sig så? Varifrån kommer ”sugar-coating” när det översätts med det tydliga ”sockra”? Och varför i så fall inte bemöda sig om rätt grammatisk form i satsen – ”sugar-coated”?
Så går tankarna. Om ni understand vad jag säger. Så korkat och konstigt och strange. En annan person, med ett svårt jobb som förhandlare i komplicerade och farliga situationer (gisslandraman, självmordsförsök, hot av alla slag), talade om ”att erbjuda reciprociteten mellan den personen och mig”. Wikipedia förklarar ”reciprocitetsprincipen" så här: "om någon gör något mot dig, finns en förväntan eller tillåtelse att göra detsamma tillbaka”.
Bland synonymer för ”reciprocitet” finns ”samspel, ömsesidighet” m m. Det är alltså den gamla vanliga ”gyllene regeln” som finns i en mängd religioner och filosofier: ”Behandla andra på samma sätt som du själv vill bli behandlad.” Jesu bergspredikan är lättare att säga än reciprocitetsprincipen.
