Det finns väldigt många bra program i radio. Även tv, trots att man måste söka aktivt så att man inte hamnar i underhållningsträsket. Men även vettiga program ger givetvis upphov till språkliga funderingar, mest kanske för att språket som används i dag är rätt olikt det man själv växte upp med.
Ett av de småintressanta radioprogrammen handlade om att skriva listor. Eller läsa listor som andra skrivit där de bestämt rangordningen på böcker, filmer, fotbollslag, etc. Ofta finns uppmaningar som ”det här ska du läsa/titta på osv, i sommar”. Tidningar som brukade vara aningens seriösa höll inte på med listsnack förr.
Till saken. I programmet talades nästan uteslutande om ”att-göra-listor”. Minns jag rätt var det en enda person som kallade dem ”komihåglistor”, såna som jag skriver ibland. Den intervjuade kvinnan var närmare hundra år gammal.
Överraskad av att ”att-göra-lista” fått ett sådant genomslag frågade jag en person som håller föredrag, skriver och har sig angående hur folk bör organisera sin tid, om huruvida ”proffsen” skiljer på att-göra-listor och komihåglistor. Svaret blev att det nog mest är fråga om ”en lingvistisk smaksak”.
Orsaken till den smaksaken är att "att-göra-lista” på engelska heter ”to-do-list”. Det är ett sorgligt faktum att svenskar, unga som gamla, raskt anammar översatta ord och kastar bort sådana som tjänat finfint under långeliga tider. Skriver sbråkbloggaren, 146 år gammal.
