Jag, mindre försiktig, kallar det en blaffa av engelska (amerikanska) lånord och uppblåsta formuleringar, som fan vet var de kommer ifrån. Det är kul att läsa hur man tänkte om detta förr i världen, låt oss säga 2006! I en artikel i Sundsvalls Tidning från det året skriver Anders Mildner (kulturjournalist, författare, musiker) en text med rubriken ”Skriv som du talar?” och underrubriken (eller vinjetten, snarare) ”Språkstrid”.
Ett och ett halvt decennium sedan, alltså, en nanosekund (eller nåt, inte vet jag egentligen vad det är) i människans existens, och lika mycket verkar ha hänt som på bilderna man såg i veckan från James Webb-teleskopet.
AM tar som utgångspunkt Postens 1970-talskampanj ”Skriv som du talar”. Även om somliga av oss redan på den tiden tänkte hjälpossmildeherre, så fanns ansatsen åt en allvarligt menad förenkling på fler håll. Journalister (åtminstone många av dem) hade som ledstjärna att skriva klart, tydligt och enkelt, så att ”vanligt folk” skulle förstå.
Detta är det roliga i kråksången: från denna enkelhetssträvan tycks nu tillvaron gjort en av sina vanliga U-svängar och kört bakåt. Med ens används komplicerade och stolpiga ord och uttryck. De sprids i vissa kretsar på ett sätt som får en att tänka på mode, design, konsumtion – alla de hjul som måste rulla för att förbättra den stora trygga välfärd vi nu sitter i (otäck filmmusik).
Mer imorgon om hur tankarna gick 2006.
