Men så är vi kanske inte proffspratare heller. Och även om proffsskribenter skriver kan det bli lite vajsing. Men det får inte bli mycket vajsing, det är vad man kan önska sig av dem som talar till en ur tidningar, radio- och tv-apparater.
För skribenter i tryckta medier fanns förr grindvakter: förutom journalisten själv kom en hel skvadron i kölvattnet. Det var redigerare, grafiker och korrekturläsare. Nu heter de vanligen niente, nada, nothing, nulla, niema, nix.
Hur lite man kan kräva av oss kreti och pleti, märks en ökande osäkerhet vad gäller ett språk som håller på att tappa tillhörighet, höll jag på att skriva, vad jag nu menar. Ett par exempel:
En person sa ”… och när lakanet väl dras bort”. Samtalet kretsade kring något som plötsligt avslöjades. Jag tror att det som avsågs var ”… och när väl täckelset faller”. Detta ”täckelse” var förr en ridå, gardin, ett skynke som man ”lät falla” när en tavla eller skulptur skulle avtäckas, alltså visas för publik första gången. Länge har man använt det bildligt och det är ett jättebra uttryck, kan man tycka. Personen jag hörde hade uppenbarligen tappat det gamla uttrycket. Kvar fanns kanske en känsla av ”nåt med sängkläder” så det blev ett lakan som fick dras bort!
Och så var det mannen som beskrev att något (vad det handlade om har jag glömt): ”… stod lite i sch…”, sen tystnade han, sökte efter orden och tog om från början: ”Det stod lite dolt”. Klart jag kan ha fel, men det lät som om han först ville säga ”i skymundan”. Det slog mig att det ordet kan höra till dem som hamnar just där.
Slutligen en stackars skadad idrottare som utbrast: ”Man vill ju att skadan ska försvinna med en handknäpp”. Det roliga ordet får skrivas på snabbhetskontot, alltså: raskt ska en känd person beskriva något som plågar henne. Hon tänkte sig bilden av det sätt hon ville att skadan skulle försvinna på: med hastigheten hos ljudet som uppstår när man knäpper med fingrarna.
