Betraktar man tv-tittare verkar teorin vara sann. De ser hypnotiserade ut, men frågar man vad de ser på så har de ibland ingen aning. Med radion är det värre (bättre): stänger man av den sitter ingen och tittar på den.
Att radion står och går har två sidor. En är att det finns många bra radioprogram. En annan är att det – som med andra moderna medier – kan glimma till av något speciellt mitt i flimret.
Dagens dikt i P1 – det är sällan man är på poesihumör just då. Så dikten får mala på om människans eviga ensamhet och existentiella utsatthet. Men så kommer musiken därefter. Och häromdan fick den mig att vakna. Det var en enkel slinga men med ett ovanligt ackompanjemang av fågelkvitter. Kompositören är en ung islänning (Ólafur Arnalds) som bl a gjort en hel del musik till filmer och tv-serier – någon jag sett, t o m.
Men vanligen hör man annat när radion (eller tv-n) står på – språkhorrörer! Gnölet är tillbaka i morgon. Jag håller på att skriva ett epos i Shāhnāmes (världens längsta epos) storlek om felanvända prepositioner, fulverb och snodd språkskit.
🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦🐦
