Man sitter och hoppar högt av hittepå och raketforskning

En sån som jag sitter aldrig stilla. Man hoppar ju till var och varannan minut av ”språket”. Varför säger dom så där? tänker jag. Det händer aldrig, däremot, att jag tänker, eller gud förbjude, säger: ”voffor gör di på detta viset?”

Det känns så starkt att det nästan är som en åkomma. Eksem, brukar man använda som exempel när något kliar lite störande.

Kliandet börjar när människor som nått förbi småbarnsstadiet kallar något ”hittepå”. Catharina Grünbaum, en av de få språkvårdare jag känner stor respekt för, skrev i sin spalt i DN (2009) om ordet. I sitt resonemang nämnde hon inte Astrid Lindgren. Inga texter av andra språkmänniskor/journalister om samma ord pekar på A L som upphovet bakom hittepåt.

C G, mildare än undertecknad, skriver att ordet tycks ha förekommit/förekommer lokalt, d v s dialektalt, här och där i landet. Kul för dem som har det så ordnat, men mitt ska det aldrig bli.

Det gäller även den plågsamma raketforskningen. Häromdagen sa en person ”Man måste inte vara raketforskare precis, för att förstå det här”. Känner sig engelsktalande närmare raketforskare? Medhåll för tanken kommer som vanligt österifrån. Avdelningen Språkbruk hos Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Helsingfors, skriver (2011):

"Det är ingen raketforskning" är svårbegripligt om man inte känner till det engelska uttrycket. Tänkbara svenska motsvarigheter är till exempel "det kräver ingen högre intelligens; man behöver inte vara Einstein för att förstå det; man behöver inte vara speciellt smart för att förstå det; det fattar väl varenda kotte; till och med ett barn kan förstå det".

Språktidningen håller stilen, sin egen alltså, och tycker att man ska ”gilla” ordet på deras Facebooksida. "Raketforskning" säger mig inget direkt. Det gör däremot ”fnys”.