Söker man vad som skiljer -ig och -lig som adjektivändelser (tvåspråkig kontra talspråklig), kan man hamna i SAG, Svenska Akademiens grammatik. Avsnittet i del 2, §27, sid 179, ”Det suffixavledda adjektivets betydelse”, börjar:
Adjektiv kan vara bildade av verb, substantiv, egennamn och andra adjektiv genom tillägg av avledningssuffix. De kan också vara ordgruppsavledningar, dvs. bildade genom tillägg av avledningssuffix till ordgrupper.
1. När avledningsstammen är ett verb motsvaras adjektivets predikationsbas normalt av endera av följande: a) Den referent som anges med verbets subjekt (aktiv betydelse): prat-sam, ret-sam, funder-sam, missunn-sam, häng-ig, kläng-ig, skak-ig, uthåll-ig, intrig-ant, demonstr-ativ, reak-tiv, expans-iv
b) Den referent som anges med verbets objekt (passiv betydelse): läs-bar, ät-bar, transport-abel, tro-lig, beklag-lig Vid adjektivet är aktionen dock normalt potentiell och mer eller mindre stabil. En pratsam person är alltså en som pratar ofta, och en ätbar svamp är en svamp som man kan äta.
Det där var ca 1/3 av hela avsnittet. Var snäll och begrip det själv, för egen del krävs en ansträngning som en fredagseftermiddag inte erbjuder undertecknad. OK, då, ingen annan tidpunkt heller. Detta får räcka för i dag. Håll dock kvar predikationsbasen...
