Varför överhuvudtaget börja undra, undrar någon? Jo, jag säger bara ”omständlig”. Därefter säger jag bara ”otvetydig”.
Alla som jobbat på ett korrektur (de blir färre och färre) känner till dessa förrädiska ord som ofta stavas fel. Inte att undra på: omständig, blir det gärna, liksom otvetydlig. Vad gäller det senare ordet anses man själv förstå skillnaden på -tydig (alltså hur man tyder något) och
-tydlig, som redan ensamt har en tydlig (😀) betydelse. Med det "omständliga" är det värre, men SO (Svenska Akademiens Svensk ordbok) är bussig och skriver under uppslagsordet:
Stavningen *omständig är inte ovanlig (ofta säkert under inverkan av omständighet) men felaktig.
Beträffande det otvetydiga stod i nån blaska meningen ”Svaret kom otvetydligt och klart”. Möjligen hör felstavningen till det folketymologiska facket: man känner sig inte bekant med ett ordslut på -tydig (även om de är några stycken, bl a: mångtydig, dubbeltydig, entydig) och drar till med det man kan bättre, tydlig (som jag nyss skrev också funkar ensamt).
Liknande händer även ändelserna -språkig (femspråkig, franskspråkig, tvåspråkig) och
-språklig (fackspråklig, riksspråklig, talspråklig). Nu börjar det dra ihop sig. Ska denna spännande historia få en upplösning eller kommer vi att hamna i tomma intet?
