Nu skulle inte frågan kunna få något svar av undertecknad. Vaddå språk ”man gillar”? Visserligen ligger en del i lyssnarens öra, men ett språk är mer än ett läte (än så länge).
Svenskar kan skratta ihjäl sig åt norska (liksom tvärtom) men människor med andra modersmål skrattar ihjäl sig åt båda och hör ofta inte skillnad på dem. Det här är intressanta grejer, detsamma tycks gälla för dialekter. Ligger de nära det s k riksspråket tycker folk de är ”fula”. Avlägsnar de sig blir de charmigare. Osäkert om detta gäller en del skånska varianter som KAN vara svår att förstå. Det är som vanligt, det trista ”lagom” vinner.
Nu får det vara nog med det här allmänbabblet för ett tag, men de ca 4-5 senaste inläggen behöver en sammanfattning. Den lyder: Enkla ord vi använt länge har efterhand blivit till symboliska uttryck, bilder. ”Tilltag”, som var början på denna utflykt (det här är ingen utflykt utan en text!) har rört sig långt från de konkreta orden ”ta” (verb) och ”till” (preposition). Men det tycks mig som om man inte måste hålla på så längre: vad är det för fjant med ”landa, leverera, ligga i framkant” och liknande. Ni vet: ”jag har inte landat i mina känslor än”. Eller ”sångaren levererar inte” (Nä, men kanske posten levererar. Post). Och ingen vill väl ligga nära en kant, framkant låter extra farligt. Nyss sa nån i radio ”efter det vi fått med oss av den här resan”. Jag, en lagommänniska, tycker att man skulle kunna säga ”efter erfarenheterna vi fått av… ” Det är säkert inte många som håller med, uppenbarligen älskar folk uttryck med resor och kanter i. Jag tycker att erfarenheter låter solidare. Men det är ju jag det.
