Folk har länge slängt sig med termen ”språkpolis” och då avsett alla mellan de blygsamma personer som protesterat mot, låt oss säga, att distinktionen de/dem/dom löses upp och rena rättshaverister som i stil med undertecknad tycker att hela svenska språket brakar åt helskotta.
Själv har jag aldrig kallat mig språkpolis eftersom det mest låter ajabaja och i själva verket är betydligt värre än så. Uppluckringen av ett nyligen fullt fungerande språk har fått mig att då och då kontakta yrkesfolk – språkvetare av alla de slag.
I nio och en halv gång av tio bemöts jag av ett överseende och det eviga ”språk förändras med tiden. Förstår du!” Jamen det är en självklarhet, men hos mig kvarstår denna undran: varför är så många språkmänniskor besatta av att skynda på denna förändringsprocess? Den bör snarare bromsas, anser ett fåtal sansade av dem som jobbar i branschen. Bl a av den enkla anledningen att svenskspråkiga ska kunna ta del av texter och tal som är mer än femton-tjugo år gamla.
Och nu är det dags för den sardoniska peripetin: Det är i själva verket de som ska vårda vårt lands språk och vara dess väktare som nu uppträder som poliser gentemot dem som vill skydda det tidigare så rika modersmålet. Det är språkfolket som är de nya poliserna och som tar OSS i örat för att vi sätter klackarna i backen.
O, öde! O, ironiska enfald! O, offer på konsumismens altare, ni som ständigt vill det nya!
*Här travesteras glatt en nästan 400-årig dikt av Lars Wiwallius
