Det är ju inte raketvetenskap (skojar, se gårdagens text) att titta på svenskan och inse att den kommer att tappa massor av ord som kommit/kommer till oss från andra språk än engelskan.
Förändring är knappast försåtlig – det finns vanligen ingen ondskefull avsikt bakom. Ändå mal processen på, kan man lugnt säga. I en viss riktning.
Det senaste exemplet hörde jag häromdagen yttras av en liten pojke, vars stora intresse är att spela cello. När en person undrade om han var bra, svarade pojken befriande självsäkert att jadå, så var fallet. På frågan hur han blivit så bra sa han att han ”tränat” mycket. Då började forntidshjärnan (min egen forntid, alltså, inte längre bort än 50 - 100 år) bråka.
SAOB ger en mängd exempel för uppslagsordet ”träna”:
Det tränas hårt inför uppvisningen. Jag tränar min hund i agility. Hon tränar sig i grammatik. Träna på starka verb. Han tränade sig frisk. Du kan träna på mig. Jag tränar tre gånger i veckan. Laget tränar hårt inför VM.
Min 50-talssvenska säger att man inte tränar cello, man övar. Kanhända är jag ute och cyklar, det går aldrig att veta med något sådant som språk, men jag kan väl i alla fall få be en bön? Den lyder: ”Kom ihåg att ’träna’ – som så lätt glider in i vårt språkmedvetande via ’train/ing’ – har en synonym i ”öva”.
