Här börjar det (och det blir lite repetition…): De första människorna talade förmodligen inte lika mycket i symboler/bilder som vi gör. De var för upptagna med sin påtagliga värld, den som de bokstavligen tvingades ta på för att överleva. Babbel för babblets skull hade inte hamnat högt på den s k agendan! När de först använde prepositionen ”till” (vad den nu kan ha hetat på urspråken, använd fantasin!) hade den en högst verklig innebörd. Precis som verbet ”ta”. Nu betyder inte längre ”ta” och ”till” alltid något konkret – ”ta till” betyder, t ex, ”använda” (”använda” har förstås gått samma väg). Som i exemplet ”Nu får vi ta till de medel som finns.”
Ordnar man om orden skapas partikelverbet ”tillta”, med betydelsen ”öka”. Skapar man ett substantiv av samma grundord får man ”tilltag”. När språken vandrade hit och dit över årtusendena blev resultaten som bekant olika. I Sverige blev ”tilltag” ett ”busstreck”, eller som SO beskriver det: ”oöverlagd och självsvåldig handling”. SAOB som oftare går bakåt i sina ordförklaringar ger även ”tillgrepp” som synonym. Men i Norge (se gårdagsinlägget) betyder ”tiltak” vårt ”åtgärd”, alltså något man gör (något) åt. I morgon väntar Tyskland. Och Biden.
