Åter till gårdagens "storytelling" och "narrativ". På Wikipedia säger första träffen på "storytelling" att det är en "gren inom marknadsförings- och upplevelseindustrin som går ut på att bygga försäljningen för exempelvis en restaurang eller ett hotell kring en historia". Lite ytterligare lösgoogling visar att begreppet mest används som försäljningstaktik.
Den tidning vars nya boss ska satsa på "storytelling" (se igår, igen) menar kanske inte direkt samma sak som Wikipedia, men visst är det något överdrivet och svulstigt över ordet i fråga?
Detsamma gäller "narrativ". Första träffen på nätet förklarar ordet som ”ett kritiskt begrepp inom konstvetenskap”. Men vid sidan av denna förklaring ligger en liten extraruta som säger att ”berättelse är en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda”.
Det sjuka i kråksången är att den här rutan med rubriken ”Berättelse” kommer upp när man söker på ordet ”narrativ”. Slår man i ett engelskt lexikon får man veta att ”narrative” betyder ”berättelse, historia”. "Storytelling" betyder väl också "historieberättande" om jag inte fattat fel?
Måste ta till kraftord: Vad fan är meningen med att ta dessa ord från engelskan och introducera som något nytt när vi haft egna begrepp sen tidernas begynnelse (åtminstone bra länge)?
Det är frågan om tidningar och andra nyhetsmedier ens ska använda ordet ”berättelse” om sådant som de sänder ut till oss läsare, lyssnare och tittare. Inte vill man väl att medierna ger en berättelser eller storytelling? För sånt finns det böcker.
Vad är det för fel på det vrålenkla ordet ”text”? Eller ”artikel”? För såväl skrivna som andra medier finns det beprövade begreppet ”reportage”. I tv och radio kan man ha ”inslag”.
Storytelling?
Narrativ?
Pöhöh! Med eftertryck!
