2) Andra är som en annan (d v s jag): de förstår att språk förändras, de kan lattja med ordena lite lagom, men ibland är det stopp. Det kan t ex vara när förändringsraseriet hotar med att förstöra modersmålets innehåll eller när obetänksamt folk låter en massa gamla fina ord spolas bort med sitt kolla-vad-jag-hänger-med-larv. Och lite till. Modest som man är anser ändå många att man är rigid. Nu går det lätt att bortse från, men ofattbart är det.
3) Fast konstigast av alla de tre grupper man lätt urskiljer i dessa sammanhang är ändå den tredje: språkvårdande personer och dito myndigheter som på ett konstigt vänster går i bräschen för att ”här ska jävlaremej ändras” och ”du kan säga hur du vill bara andra förstår”.
(Skriver nu inom parentes en sak jag sagt så många gånger: Om var och en talar ett nästan helt individanpassat språk kommer vi inte att förstå varann. Jag anser att det för varje dag blir svårare och svårare att förstå vad man hör och läser. Ni som inte observerar det är att gratulera. Det är väl mig det är fel på som vanligt (bitter suck).)
Imorgon specialstuderas åter det omtalade språkområdet ”inlärd irritation”. Då ska orden inte skrädas. Den irritation sbråkmakaren besitter har många år på nacken och är så stark att den tycks vara medfödd.
