En av de (numera få) överlevande från Förintelsen beskriver de hemskheter hon upplevt: ”Min syster låg och dog jämte mig”. Jämte. Bredvid. Ja, givetvis.
Men detta" jämte" får en halvåldring att åter hamna i det bibliska, närmare bestämt första budordet: Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
Ordet är säkert – i likhet med tusentals andra – tids- och regionalpräglat. Mitt egen uppfattning av hur man använder ”jämte” är lite vag. Till min oförställda (jag tar då i!) glädje säger SAOB att ”jämte kan vara såväl prep som adverb" (ja, och så kan det beteckna folk från Jämtland). Kanske det förklarar vacklandet.
Det mycket selektiva minnet plockar nu fram en lapp min syster skrev som barn. Den låg på köksbordet och var riktad till mig: ”min nya cykel står ijämter din på gården”. Man skrev egentligen inte så, men man sa (och menade bredvid) "ijämter" där jag växte upp. Wiktionary ger flera varianter för ”jämte”: ”utve (!), ijämte, ijämter, jämter”. Svensk etymologisk ordbok (1922) skriver om ordet ”jämte” att det kommer från det yngre fornsvenska ”iæmte”. Se där, ja!
Klart att det mesta i ens språk har gamla rötter, men att de går ända ner i urtiden (inte klockan)! Perioden för yngre fornsvenska sägs vara 1375–1526. Detta senare årtal anger startpunkten för den äldre nysvenskan beroende på att Nya Testamentet utkom på svenska det året. Bibeln igen alltså! Den äldre nysvenskans slutårtal bestäms vara 1732 då Olof von Dalins tidskrift Then Swänska Argus utges med sitt första nummer.
Han hade ambitioner med och för språket, Dalin, och tyckte att man skulle behandla det bättre samt bl a därvidlag värna svenskan mot utländskt inflytande. WOW! tänker man.
* Kommentar om denna konstruktion i morgon!
