Det enda åt hållet var ”kör i vind”, ett käckt bekräftandeuttryck med många år på nacken. Det nya ”köra på” minns jag platsen för (i min lilla värld, alltså): min hemstads mycket berömda glasskiosk i en av stadens promenader.
Framför mig stod en man och valde glasskulor och sa slutligen: ”jag kör på jordgubb och choklad”. Det är minst 35 år sen. I den sekunden svor jag på att aldrig ”köra på" nåt som inte är en cykel- eller bilväg. Köra på (med på-et betonat), det har väl hänt, likaså ”köra med” nån men aldrig ”köra på” pistage eller nougat.
Ny liknande grej till språkkramares stora förtvivlan: ordet ”lämna” har satt sig. Man får inte veta vad eller vem som lämnas, vilken en svensk kan undra, ty verbet var transitivt (har ett objekt som berättar vad eller vem som "utsätts" för handlingen) tills vi snodde ”intransivititen” från engelskans "leave". Detta är nämligen intransitivt och man måste inte säga ut objektet.
Det funkar för engelskspråkiga, men varför ska vi även ta efter (förutom låneord och översättningslån) grammatiska strukturer? Det är det här språkforskare anser inte sker. Bra blinda och döva torde de vara!
Så här sa en reporter i radion: Jag blev lämnad bakom. Alltså: "I was left behind", för den som behöver översättning, "jag blev lämnad kvar", som en svensk kunnat uttrycka saken. Ironiskt nog kan man också säga ”jag blev lämnad” och det ingår då i verbet vad det handlar om.
Alla såna här exaktheter, ja finheter, är speciella för vart och ett av jordens språk. Man bör bevara dessa varianter och skydda dem, precis som man gör med tigrar och vitryggiga hackspettar.
Ska det vara så ini norden svårt?
🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅🐅
(De kanske ser ut som råttor eller nåt, men är faktiskt tigrar!)
