Det är väl inte alltid man vill sanktionera sanktioner egentligen

Hänvisande till gårdagsinlägget ställs frågan åter: vad betyder saker egentligen? I sökandet efter vad-det-nu-var hamnade sbråkmakaren på bloggen Jessicas grotta. Den skrivs av ytterligare en sån där person som får ur sig ett stycke text nästan varje dag. Vad driver oss som inte bloggar om smink, kläder och annat av intresse och som renderar tusentals, ibland miljontals ”följare” och därmed en massa annonspengar?

Det kan vara svårt att begripa. Undertecknad har i alla fall språk som skötebarn, medan Jessica verkar luta en del åt det juridiska. Hon har studerat till ”paralegal” – ett begrepp man (jag) tvingas slå upp. De enda saker man själv kan som börjar på ”para-” känns avlägsna.

Nå, det inlägg jag hamnade på hade rubriken ”När ett ord betyder något annat än vad man tror”. (Googla på ”Jessicas grotta” och leta rätt på 7 augusti 2013) Hon skriver där om ”sanktion” och ”sanktionera” på ett sätt att man själv känner behov av att kolla. Orden hör inte till undertecknads ordförråds mest använda glosor, så jag slår upp i svenska.se/tre.

I den mest använda ordboken, SAOL, står beträffande substantivet, sanktion, ”1) stad­fästelse; bi­fall, god­kännande 2) mest i pl.; ​straff­åtgärd”. Här ges ett vanligt exempel: ”​ekonomiska sanktioner mot Iran”. Och verbet, sanktionera, förklaras med ”stad­fästa, god­känna”

Någon med ett obändigt intresse för etymologiska efterforskningar kan ta sig an uppgiften att reda ut hur ett ord kan ha motsatta betydelser. Fast det är väl som med mitt eviga ”mot”. Ibland betyder det ”för”.