Först av allt: värmen har fått sbråkmakaren att presentera de tre föregående inläggen i fel ordning. Men följer man siffrorna 1, 2, 3 blir det rätt. Om nu nån till äventyrs bryr sig…
Här kommer dock inlägget som postas 27 juli (30 grader i skuggan):
Bäst att inse att allt man trott var rätt var nästan rätt. Kanske.
Satt och samtalade med L& L (”över en kopp kaffe” som det står i varenda intervju jag läst de senaste åren) och vi fick anledning att använda det inte jättemoderna ordet ”okvädinsord”. Raskt kom det två andra förslag: ”okvädingsord” och ”okvädningsord”.
Det blev till att slå upp, och se på fanken! Både SAOL och SO gav oss rätt alla tre! SAOB gav bara ”okvädins”- och ”okvädingsord”, inte det där som slutar på -ning och som kanske är en form som drar åt det folketymologiska: på samma sätt som folk säger ”omständig” när det heter ”omständlig”. Här sätter SO märkligt nog ned foten med följande tillägg: Stavningen omständig är inte ovanlig (ofta säkert under inverkan av omständighet) men felaktig.
Felaktig! Det ordet hör man sällan i språksammanhang, jag bugar för SO
Åren med Sbråk-bloggen har skänkt mig en intressant lärdom. Det tycks som om en massa ord (synonymer för något) försvinner till förmån för ett enda ord från engelskan, ett lånord eller ett översättningslån. I gengäld tycks samma mönster som hos okvädinsordet dyka upp här och var: ett ord som folk är oense om visar sig ha en massa varianter.
Är ni med? Man kan säga ovädings-, okvädins- och okvädningsord, men vad gäller ett ord som ”kaxig” – som förmodligen används p g a dess likhet med engelska ”cocky” – så kommer det att användas så mycket att det tränger ut ”mallig, stöddig, stroppig, nosig, stursk” och många fler. Dessutom fortsätter ”kaxig” att ha en positiv innebörd när det används om kvinnor och en negativ när det gäller män.
